SEDIMENT 2021

Sediment / SLAM på Sörmlands Museum

22 maj 2021 - 3 okt 2021 | Utställning : Mera lera

En utställning om lera som material, process och objekt. Från husbygge till brukskeramik och samtidskonst. Från forntid till nutid.

En del i utställningen blir ett helt nyskapat verk av konstnärs- och curatorsgruppen SLAM.

Pssst, om du lyssnar noga kan du höra hur det rör på sig under marken. Det är leran som formar sig, bygger berg och smider planer. Talar till dig. Den gömda leran som bär på uråldriga kunskaper och bjuder in till att känna, klämma och smeka. Att bli tillsammans, förändra varandra.

 

Installationen Sediment bygger på ett utforskande arbete om lerans ursprung, beståndsdelar och egenskaper. Ställer frågor om den. Är leran ett material eller en process? Installationen breder ut sig i rummet, letar sig uppåt väggarna och skjuter upp som bergiga öar. Den bökar sig fram, låter, babblar och kladdar. Spricker, dammar, hänger, slänger och slammar. Är skörstark. 

 

S L A M:s bidrag till utställningen Mera Lera skapar genom sitt sätt att vända på och leka med perspektiv, länkar mellan medieringen av leran, lerans materialitet och varande. Det sker dels genom film och performance, dels genom det tunga, kladdiga, tidskrävande arbetet att faktiskt skapa saker med lera. Mötet med leran och sättet vi förhåller oss till och samspelar med varandra, till olika materialiteter och medel, till göranden och vår omgivning, spelar roll för hur liv levs. Leran i underjorden, liksom i konsten, samspelar med annat liv genom trassliga relationer som vi behöver lystra till, öppna våra sinnen mot och bli känsliga för. Bli med.


När leran talar, Video 2021


I videoverket När leran talar möter vi personan och det kollektiva alteregot Leroraklet. En både lekfull och saklig men också i vissa delar skrämmande personifiering av jordisk materia – leran med dess många möjligheter och risker. Vad skulle leran säga oss om den kunde tala? Den som funnits så länge på jorden. Denna smältande, upplösta, formbara och samtidigt oformliga materia som ger näring till det keramiska landskapet, skapar förutsättningar för allt från husbyggen, husgeråd, matproduktion, hudvård, rekreation, jordskred och konst. Leroraklet ger röst åt leran själv, en sensation som tar plats i rummet och ständigt antar nya former. Här talar Leroraklet direkt till besökarna – människorna som funnits på jordskorpan så kort tid. Men menar den allvar? Vem är den, vilka blir vi tillsammans och vad betyder det? Vad kan vi lära oss av varandra? 


Att vara mycket, att inte välja. Vara mittemellan, på tröskeln till något annat – nästa fas, nästa form. Att byta skepnad. Oformlig, hybridisk och i ständig metamorfos gör leran ogreppbar och svårförståelig. Den bär på en inneboende osäkerhet och en möjlighet, en tankefigur som kan leda till ny, oåterkallelig kunskap. S L A M närmar sig leran genom att själva fysiskt ikläda sig den, bära den och agera med och som den. I rollen Leroraklet omfamnar S L A M lerans egenskaper som formförändrare eller shapeshifter i en blinkning till populärkulturens lermonster. Det oförutsägbara i seriernas superskurkar som Clayface medför en hotfull känsla, en fara. Vi oroar oss för vilken gestalt de kommer att anta härnäst. För hur kan motstånd och försvar byggas när vi inte vet vad som väntar, vad som lurar under ytan? När vi vänder på perspektiven och går över tröskeln påverkas vårt seende, tänkande, vetande och varande i förhållandet till leran. Genom lerans materia berättas också mänsklighetens historia. 


S L A M:s arbete med lera bjuder in till en upplevelse av leran som en aktör som bidrar till relationerna med livet på jorden genom egna aktiva handlingar. Det undersöker vad som händer om vi tror på och ger materian agens. När en byter perspektiv och bjuder in till ett medberoende, en samskapande dynamisk process där vi blir tillsammans? Om vi hela tiden förändras och blir i varandra så kan vi också få syn på saker som vi bara kan veta genom att göra och vara i varandra. Det handlar om ett ständigt flöde, att vetandet förändras med relationerna. (Barad 2003, 2007)